Vårkatalog_2025

Bruno Liljefors 1860–1939 Sverige

Katt och sädesärla Olja på duk, 71 2 106 cm, signerad och daterad Bruno Liljefors 1893.

fördelar i jakten. Men till och med då katten är avbildad i vilande tillstånd – som i Katten Jeppe i vårsol – avslöjar de spetsade öronen att han ändå är på sin vakt – vid minsta spännande prassel vaknar jaktinstinkten och han är snabbt på fötter. På ett liknande sätt har Liljefors för hållit sig till motivet i den aktuella målningen Katt och sädesärla . Här har katten redan fångat sitt byte, och på katters speciella vis leker han ännu litet med det, men hans loja kroppshållning är skenbar: vid minsta tecken på att sädesärlan är på väg att glida honom ur tassarna kommer han att agera blixtsnabbt. För Liljefors var katten betydligt mer intressant som jägare än som husdjur. Han var övertygad darwinist och såg den starkares överlevnad i naturen som en självklar het. När katten jagar följer den sin instinkt, utan beräk ning eller andra förmänskligade drag. Genom denna natursyn skiljde sig Liljefors från flertalet samtida konstnärer, men just däri ligger också hans storhet. (ceö)

Bruno Liljefors ägde sedan barnsben en enastående för måga att få de vildaste och skyggaste djur tama. I Qvarnbo utanför Uppsala, där han slagit sig ner efter hemkomsten från sin första Frankrikevistelse 1884, byggde han ett särskilt hus åt sina vänner från djurriket. Där bodde rävar, grävlingar, harar, ekorrar, vesslor samt örn, uv, hök, tjäder och orre. Hans speciella favorit bland de fyrfota djuren var katten, i synnerhet den ro busta, gråstrimmiga skogskatten, som han ansåg ägde särskilt beundransvärda egenskaper. Just en sådan katt, av Liljefors kallad Jeppe, fick under 1880-talets andra hälft agera modell i en rad teckningar och målningar, av vilka flera idag räknas till konstnärens mest kända och älskade verk. Även långt efter att Jeppe försvunnit från Qvarnbo fortsatte Liljefors att hålla hans minne levan de i sin konst. Så sent som 1934 beskrev han i sina me moarer sitt förhållande till katten på följande vis: ”Katten är kanske det djur jag ägnat min mesta sym pati. Han representerar bäst denna kroppens och sin nets jämvikt som är så utmärkande för det vilda djuret – och dit räknar jag katten, d.v.s. skogskatten, den gråstrimmiga utan vitt – den friborne jägaren. Hans mjuka säkra rörelser äro av oändlig harmoni. Hans gång är som harpotoner. Hans böljande rygg glider fram i gräset där det vajar för vinden – liksom i släkt med det.” (Bruno Liljefors, Det vildas rike, Stockholm 1934, s 56). Av citatet framgår det tydligt att Liljefors ansåg att kat tens anatomi hörde till de mest fulländade i djurriket. Kanske är det därför hans skildringar av arten aldrig blir sentimentala. Även i verk med idylliska titlar som Katt på blomsteräng (1887) eller Katten Jeppe i vårsol (1886) är djuret avbildat som det rovdjur det i grunden är. Konst nären betonar dess smidiga kroppsbyggnad och ända målsenliga fysionomi, egenskaper som ger den specifika

proveniens Redaktör Knut Heje, Oslo; Bukowski konsthandel, 1959; Direktör Erik Sjöström, Stockholm; Annan svensk privat samling.

litteratur Dr K. E. Russow, Bruno Liljefors. En studie, Stockholm 1929, avbildad på helsida i färg, s 81; Catharina Lundegårdh, Naturens språk. Bruno Liljefors och hans värld, Stockholm 2022, avbildad i svartvitt, s 101, med titeln Katten Jeppe med byte, en sädesärla . Jämför även Martha Hill, Mästarens blick, Stockholm, Katten Jeppe i vårsol, avbildad på helsida i färg, s 79, med titeln Sovande Jeppe .

16

17