Vårkatalog_2025

der de där åren, som ville man tillämpa det franska friluftsmåleriet på svenska förhållanden. Trenden hade delvis ekonomiska orsaker, men här fanns också en konstnärlig strömning som långt senare kom att kallas nationalromantik. Ljuset var ett annat i Sverige, och landskapet, men mycket var ändå sig likt, och dit hörde konstnärskoloniernas förföriska dynamik. Man ville inte bara måla, men ville även vara tillsammans. Roa sig. Bruno Liljefors tog initiativet till konstnärskolonin på Östra Lagnö. En orsak var att han hade lyckats arrendera jaktmarkerna på ön – han var lika mycket jägare som konstnär – men varför han just sökte sig till skärgården kan förklaras av en allmän trend i tiden. August Strindberg, som alltid stod i nära förbindelse med målarna, hade upptäckt Stockholms skärgård redan på 1870-talet. Hans romaner Hemsöborna (1887) och I havsbandet (1890) bidrog senare till att också borgerskapet fick upp ögonen för skärgården, både som fritidsnöje och som projektionsyta för de övermänniskoideal som låg i tiden. Dessutom bildade Anders Zorn, Ernst Josephson och andra en löst samman hållen sommarkoloni på Dalarö i södra änden av samma skärgård. Före 1894 hade Liljefors undvikit kusterna. Han var en typisk inlandsmåla re; skogens och jordbruksmarkernas djur var hans främsta motiv. Rävar, tjäderspel, gråsparvar. Först nu upptäckte han havsviddernas brutala charm och ett fågelliv som dittills knappast någon hade lyckats avbilda bortom de naturhistoriska illustrationernas konventioner. Ejdersträck drog fram under horisonten, havsörnar jagade över stormpiskade vågor. Ja, och eftersom Anna var oförsiktig nog att bjuda med sina yngre systrar till kolonin på Östra Lagnö gick det som det gick. Albert Engström, en av många konstnärer och förfat tare som höll till där ute den sommaren, skriver i ett brev: ”Liljefors studerar kvinnor”. Året därpå var skilsmässan ett faktum. Liljefors pantsatte guldmedaljen han vunnit på en utställning i München 1892 och gifte om sig med Signe Olofs son – han var 35 och hon 24 – varefter paret flydde undan de rättrådigas för dömande blickar och bosatte sig på Idö, en ödsligt belägen lotsstation i skär gården utanför Västervik, Småland. Han arrenderade sjöfågeljakten och började om, utfattig men full av energi; pengar och sex förklarar inte allt här i välden, men mycket. Hur det än var med den saken kan vi konstatera att Liljefors i sitt måleri nu sökte nya vägar. Efter några hårda år kom så det stora genombrottet i på hemmaplan. Onaturligt förmögna bankirer fick upp

ögonen för Liljefors, också Nationalmuseum började köpa hans konst, och några år in på 1900-talet formligen badade han i pengar och berömmelse. Han bodde då sedan länge vid havet innanför Mörkö i Södermanland, men 1908 utvidgade han reviret genom att köpa hela Bulleröarkipelagen, hundra tals öar, längst ut i Stockholms skärgård. Nu var sommarnöjen i havsbandet högsta mode och till historien hör likaså att industrialismen och urbanise ringen vid samma tid underblåste helt nya idéer om naturskydd. Även i det avseendet flöt Bruno Liljefors som en kork i strömfårans mitt. På sätt och vis hade han tur, för samtiden törstade efter ett nytt naturmåleri, men man kan också tydligt se att han var i någon mening medskapare i den idéströmning som i sinom tid skulle utmynna i nutidens gröna rörelse. Det är ingen tillfällighet att Bullerö numera ägs av svenska staten och är skyddad som naturreservat. Inom några år ska hela arkipelagen omvandlas till nationalpark, och eftersom Liljefors byggde ett mindre jaktslott på huvudön, en byggnad som ännu står kvar, lovar platsen att förvandlas till en konsthisto risk vallfartsort, ja kultplats, av samma kaliber som Claude Monets trädgårds anläggning i Giverny. När allt kommer omkring är det ofta upplevelsen av själva terrängen – luften, ljuset, vinden och dofterna – som verkligen kan för klara en målares väg. Under andra halvan av 1900-talet höll havsörnarna på att försvinna. Svenskarnas kärlek till naturen var dock stark. I dag är örnarna lika många som på den tiden då Bruno Liljefors ägde världen, om inte fler. Denna essä finns även utgiven på franska i katalogen till utställningen Bruno Liljefors: La Suède sauvage som visades 1 oktober 2024 – 16 februari 2025 på Petit Palais i Paris.

8

9