Åmells Art Book: Sommarnöje 2025

SommarNöje grönska och skärgårdsidyll Carl Larsson, Sigrid Hjertén m.fl.

FÖRORD

En bredd av motiv i varierande tekniker, sett genom sommarens filter och alla de nöjen som vi förknippar med vår ljusaste årstid är utgångspunkten i Åmells sommarutställning. Allt från blomsterstilleben och trädgårdsscener till skärgårdshamnar och stränder får plats i detta urval av ca 30 verk av namnkunniga konstnärer, däribland Ivan Aguéli, Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Carl Larsson och Bruno Liljefors. Tidsspannet sträcker sig från det för den svenska konstscenens dynamiska 1880-talet, till några decen nier in på 1900-talet. Från de skiraste akvareller som fångar sommarsolens strålar till modernistiska verk med djärva färger som ger upphov till en närmast transcendental känsla, välkomnar vi er till en lustbetonad sommar med Åmells!

Verner Åmell

3

2

INNEHÅLL

ALFRED WAHLBERG Skånskt sommarlandskap

ANNA PALM DE ROSA Vy från Strömgatan mot Slottet och Blasieholmen ANNA PALM DE ROSA Stockholm från Skepps holmen

AXEL OLSON Strandmotiv med eka

8

58

34

PEDER MØNSTED Sommardag vid en bäck

ISAAC GRÜNEWALD Sara i trädgården

12

62

36

PEDER MØNSTED En stilla sommardag vid ån

ISAAC GRÜNEWALD Utsikt över grönskande landskap och stad ISAAC GRÜNEWALD Solljus mellan träd, Saltsjö baden

14

64

CARL WILHELMSON Båtar vid kaj

38

ALFRED THÖRNE Metande pojke

16

66

AXEL SJÖBERG Byn i månsken

40

MOSSE STOOPENDAAL Lyftande gräsänder

18

OSKAR BERGMAN Från Söder-Möja

SIGRID HJERTÉN Terrassen bland bergen

68

42

BRUNO LILJEFORS Ejdrar på skär

20

OSKAR BERGMAN Sommar på Ormskär

SIGRID HJERTÉN Mandolinspelarna (Musice rande sällskap på sommaräng)

70

44

CARL LARSSON Aftonrodnad

22

ARTUR BIANCHINI Sommardag på Sandhamn

46

ALLAN ÖSTERLIND Interiör med flicka vid fönster

IVAN AGUÉLI Landskap med höstack

72

24

ROLAND SVENSSON Lilla Nassa

48

IVAN AGUÉLI Strandlandskap

76

ANNA GARDELL-ERICSON Promenad längs kajen, Marstrand

26

ROLAND SVENSSON Storskärgården

50

IVAN IVARSON Mor och barn i trädgården

78

ANNA GARDELL-ERICSON Flicka vid strandkanten

TOR BJURSTRÖM Motiv från Skärhamn

28

54

MARIA WIIK Pojke (Kalle) på stranden

CARL KYLBERG Skepp genom verandadörren

30

56

< Sigrid Hjertén, Mandolinspelarna (Musicerande sällskap på sommaräng ), beskuren, s. 70.

5

4

Carl Larsson, Sigrid Hjertén m.fl. SommarNöje grönska och skärgårdsidyll

På sommaren voro vi, jämte svägerskan Stina och levde ett friskt friluftsliv ute vid Äppelviken (utanför Varberg), där vi hyrde en stuga, med en liten av stengärdsel mot vindarna skyddad träd gård, av en stenhuggareänka. Vi badade tillsammans, och lekte som barn. Suzanne hoppade på de evinnerliga stenarna som en get. Lille Ulf låg helst vid sin mors bröst. (Carl Larsson)

Så beskriver Carl Larsson sin rofyllda tillvaro på landet i Varbergtrakten under sommartid mot slutet av 1880-talet i boken Carl Larsson: Skildrad av honom själv i text och bild (Stockholm 1952, s. 121). Sommarlivet för Larsson och hans familj krävde ingen materiell lyx, utan det enkla och kravlösa gav ro. Larssons ord får beskriva vad som i denna utställning förmedlas genom ett urval att verk som skildrar sommarens inre väsen och det livaktiga, men också det stilla lugn som vi förknippar med årstiden. Med sommarnöje menas inte här enbart som marens flykt från staden till boende på landet och skärgård, utan även rörelse och liv i staden under de varma dagarna som sommaren erbjuder; människor i rörelse på torg och längs kajernas promenader. Motiven är spridda geografiskt, från Ålands strand klippor, över till Sandhamn och vidare söderut, hela vägen ner till Södra Frankrikes medelhavs miljö. Utställningen bjuder på ett urval av verk som

sträcker sig i tid från 1880-talet då våra svenska pariserkonstnärer hade gjort entré på den svenska konstscenen, till den vibrerande modernism som följde med hem till Sverige från Paris under det tidiga 1900-talet med de svenska Matisse-eleverna som kom att utveckla särpräglade uttryck, här re presenterade av Isaac Grünewald och Sigrid Hjer tén. Utställningen presenterar samtidigt verk av konstnärer som undvikit att lockas av den kosmo- politiska andan som fanns i de internationella konstnärsmiljöerna – de som låtit sig inspireras av det inhemska och låta motiven födas direkt ur upp levelserna av den svenska naturen, men med intryck av nya influenser, tekniker och stilriktningar. Ljuset riktas här mot konstnärer som kan prydas av epite tet sommarkonstnärer, då deras motiv hämtas från vad vi känner igen allra mest av den skandinaviska sommaren. Däribland räknar vi Oskar Bergman med sin utpräglade detaljrikedom i sina naturstu dier i mjuka och klara färgskalor, Roland Svensson

Oskar Bergman, Sommar på Ormskär , s. 44.

med sina tidlösa skärgårdsbilder och Maria Wiiks varma skildringar av det enkla livet i sommarsol på den finska landsbygden. Vi möter i sommarens utställning såväl realism i ateljéarbeten efter studier av landskap som lantliga utomhusmiljöer med betoning på den fria luften som förespråkades av de franska friluftsmålarna. Det rena friluftsmåleriet med tyngd på solljusets effekter och grönskans skiftningar i det fria vilket ställde särskilda krav på konstnärernas förmåga till att lösa ljusproblem. Inför motivet gjordes direkta naturstudier där betoningen låg på den fria luften och det klara ljuset. De modernistiska konstnärer na vände på konceptet och experimenterade med färgernas materialitet och ytverkan. Flera verk i

utställningen lyser med en färgexpressionistisk verkan där färgen får mätta duken och där mediets versatilitet utforskas. I årets sommarutställning får vi ta del av de nöj en som sommaren för med sig och den frihetskänsla som naturen i all sin prakt låter ingjuta i oss. Sol strimmor som letar sig mellan träd, till öppna åkrar och porlande bäckar, skärgårdslandskap i solsken eller aftonrodnad. Sol och bad, lek i trädgård och promenad. Sommaren är barnens årstid och bland motiven i utställningen roar de sig vid stränder, på klippor och i lummiga trädgårdar. Metande vid en sjö, kikande över vattnet från strandens klippor eller vadande ut i sandgrund. (cn)

7

6

ALFRED WAHLBERG 1834–1906 Sverige

SKÅNSKT SOMMARLANDSKAP Olja på duk, 46 x 61 cm, signerad Alfr. Wahlberg.

Alfred Wahlberg var en av det sena 1800-talets le dande landskapsmålare. Han inledde sin karriär i brytningstiden mellan Konstakademiens dominans och friluftsmåleriets genombrott i Sverige och an sågs vara en av dåtidens verkliga förnyare av den svenska landskapskonsten. 1857 hade han bosatt sig i Düsseldorf, men efter fem års vistelse där och ett kort mellanspel i Stockholm reste han 1866 vidare till Paris. Wahlberg blev sedan en av de första att introducera de nya, mer naturalistiska franska ten denserna i hemlandet. På 1870- och 80-talen uppskattades Wahlberg framför allt för sin tekniska bravur. Han hade vid det laget en stadig adress och ateljé i Paris men res te också omkring mycket i hemlandet, framför allt sommartid. Än vistades han i Norrland, än i Stock holmstrakten, än i Blekinge, Halland eller något av Bohusläns många små fiskelägen. Överallt målade han, till synes vid alla tider på dygnet, och motivs fären omfattade alltifrån ljusa, solbelysta ängar och skogsdungar till skimrande kust- eller insjölandskap i motljus eller i månsken. Wahlberg var i grunden naturalist, men hans måleri tog sig ofta ett lyriskt, på gränsen till svärmiskt uttryck. En förklaring kan vara hans sätt att applicera oljefärgen fläckvis med ett lätt och luftigt anslag. Vid ett nära betrak tande framstår bildytan ofta som fylld av suddiga färgklickar, vilka först på litet avstånd ger den re alistiska effekt som de franska impressionisterna eftersträvade och som Wahlberg beundrade så högt. Alfred Wahlberg hyste en särskild förkärlek till att måla vatten: kuststräckor, floder, bäckar, åar el ler insjöar förekommer i nästan alla hans målning

ar. I just detta verk har dock vattnet fått en ganska underordnad roll. Centralt i bilden skymtar ett litet sydsvenskt samhälle inbäddat i lummig grönska. Mitt bland bebyggelsen reser sig ett vitrappat kyrk torn av skånsk karaktär och nedanför det speglar sig grönskan och byggnaderna i förgrundens blåskim rande vatten. Allra längs fram i bildplanet syns en upptrampad stig längs vattnet och en brygga vid vilken en liten eka förtöjts. Konstnären har haft sin utgångspunkt precis framför bryggan, men det är svårt att avgöra huruvida vattnet som skiljer honom från huvudmotivet är en insjö, en å eller en liten vik som skär in från havet just där. Kyrktornet har på tagliga likheter med Torekovs kyrka, men om det verkligen är den som avbildats torde vattnet vi ser vara en liten, liten inbuktning av Kattegatt alldeles vid inloppet till Skälderviken, och motivet måste ha målats ur en vinkel som är svår att identifiera idag. Man vet att Wahlberg gärna vistades på Bjärehalvön under 1880-talet. Vid minst tre tillfäl len (1880, 1885 och 1889) ställde han bland annat ut motiv från Hallands Väderö, som ligger strax utan för Torekov och som följaktligen bäst kan nås däri från. Men han målade också en hel del på andra håll i Skåne, exempelvis i Kullabygden (Mölle, Arild) och (från omkring 1900) Falsterbo, så motivet till vår finstämda Skånskt sommarlandskap kan givetvis också vara hämtat någon annanstans i Sydsverige. (ceö)

PROVENIENS Konstnären Mats Carlssons samling.

9

8

11

10

PEDER MØNSTED 1859−1941 Danmark

SOMMARDAGVID EN BÄCK Olja på duk, 88 x 150 cm, signerad och daterad P. Mönsted. 1906.

Peder Mønsted föddes på Balle Mølle nära Grenå, Jylland, som son till en välbeställd skeppsbyggare. Efter att ha fått lektioner vid konstskolan i Århus studerade han 1875–1879 vid Konstakademien i Köpenhamn. Under sin vistelse i Paris 1883 var han elev till William-Adolphe Bouguereau under vars handledning han finslipade sin obevekligt akade miska stil som han tillsammans med en luftig, frisk typ av friluftsmåleri tillämpade på landskapsgen ren. Mønsted var framgångsrik i sina ansträng ningar och lyckades vid flera tillfällen gånger ställa ut på Salongen i Paris. Han vann stor uppskattning hos den kontinentala publiken och var under sin levnad en av de mest berömda danska landskaps målarna med en stil som var en syntes av det klas siskt realistiska ateljémåleriet och ett sublimt fri luftsmåleri, och ett för konstnären typiskt motiv är komponerat just kring ett vattendrag som stilla fly ter fram och speglar grönskan och träden. Mønsted hyste därtill särskilt tycke för folktomma landskap av det slag han har avbildat i Sommardag vid en bäck, där den gryende dagen sänder ett starkt dags ljus över landskapet. Sommardag vid en bäck återspeglar på många sätt de olika tendenser som dominerade landskapsmå leriet under hela artonhundratalet, och då i synner het intresset för den inhemska topografin. I denna målning kombinerar Mønsted sin förkärlek för de taljerat penselarbete med fångandet av landskapets

typologi, alltså en slags exponenter i form av natur scener som förkroppsligade essensen av ett land eller en region. Han reste nästan oavbrutet genom Eu ropa, till Medelhavet, Nordafrika och Mellanöstern och målade vyer. Hans mest uppskattade målningar var dock landskapsscenerier från Skandinavien, i synnerhet från Danmark, och sannolikt är motivet i den aktuella målningen hämtat från hans hemland. Sommardag vid en bäck är ett lysande exempel på Peder Mønsteds ljusa, eteriska naturalism där man i hög grad kan förnimma den krispiga vårluftens friska sensation. Att på ett verklighetstroget sätt återge stilla vatten var en av Mønsteds utmärkande förtjänster som målare, och Sommardag vid en bäck är inget undantag. Mønsteds omfattande studier av olika konstnärliga tekniker gjorde det möjligt för honom att blanda akademisk naturalism med en nästan fotorealistisk gestaltning av sina skildring ar av skogar, gläntor och vattendrag. Här märks Mønsteds djupgående talang i skildrandet av land skapsscenen som sådan och dess olika beståndsdelar. Tonvikten vilar på hur ljuset spelar över vattenets reflekterande yta, liksom de till synes oändliga ny anserna av grön som återfinns i målningen. (ME)

PROVENIENS Amerikansk privatsamling.

13

12

1859–1941 Danmark PEDER MØNSTED

EN STILLA SOMMARDAGVID ÅN

Olja på duk, 79,5 x 53 cm, signerad och daterad P Mönsted. 1903.

Peder Mønsted fick sin grundutbildning hos land skapsmålaren Andreas Fritz och senare vid Kunsta kademiet i Köpenhamn och i P. S. Krøyers målar skola. Efter att ha fördjupat sig i det inhemska landskapet under en sommarvistelse på Jylland bör jan av 1880-talet påbörjade Mønsted en längre stu dieresa utomlands. Han besökte bland annat Italien (Capri) och Schweiz innan han 1883 landade i Paris. Där tillbringade han fyra månader i salongsmålaren W A Bouguereaus ateljé. Mønsted var en läraktig elev och lyckades flera gånger få ställa ut på Salong en i Paris. I hemlandet Danmark återkom hans verk sedan ofta på Konstakademiens utställningar på Charlottenborg. Efter Parisvistelsen fortsatte Mønsted att resa mycket under återstoden av seklet, framför allt i län derna runt Medelhavet Sydtyskland, Schweiz och Norge. Hans repertoar under de åren var ganska bred: snötyngda alplandskap, nordafrikanska basar interiörer och enstaka porträtt. Berömt är porträttet av kung Georg av Grekland, hos vilken Mønsted var gäst under ett halvår i början av 1890-talet. Mellan och efter resorna vistades Mønsted huvudsakligen

i Danmark. Där arbetade han nästan uteslutande som landskapsmålare och motiven hämtades fram för allt från de skog- och sjörika trakterna runt Fre densborg på norra Sjaelland, där han också bodde vid sin död 1941. Utmärkande för Mønsteds personliga stil var en virtuos naturalism som, enligt Weilbachs kunstner leksikon, saknade motstycke i Danmark i hans samtid. Följaktligen fick Mønsted njuta av sina framgångar redan medan han levde. Han deltog under hela sitt liv regelbundet i Charlottenborgs utställningar, men hans konst var också mycket populär på kontinenten, där särskilt hans sydtyska och schweiziska alplandskap hade stor efterfrågan bland köparna. Den aktuella målningen visar ett motiv som är mycket representativt för Mønsteds danska reper toar: ett stilla sommarlandskap vid vatten. Motivet här är troligen hämtat från sjön Esrum vid den na tursköna skogen Gribskov, nordväst från Freden borgs slottspark. Den lätta sommarhimlen låter ljuset skapa en klar vattenspegeln i sjön och skogens växtlighet skimrar i olika gröna nyanser. (CEÖ/CN)

15

14

1850–1916 Sverige ALFRED THÖRNE

Olja på duk, 58 x 42,5 cm, signerad Alfr. Thörne. METANDE POJKE

Alfred Thörne var en av det ytterst skickliga landskapsmålare som med modernismens intåg i svensk konst efter sekelskiftet 1900 förpassades i närmast total glömska. Thörne var son till en sko makare och växte upp i Östergötland. Han visade tidigt konstnärlig begåvning och blev 1874 anta gen vid Konstakademien i Stockholm, som elev till landskapsmålaren Per Daniel Holm. Efter sex års studier vann han 1880 den kungliga medaljen för sin målning Sommarmorgon , och ytterligare fyra år senare ett stipendium, som möjliggjorde vidare studier i Tyskland, Italien, Belgien och Frankrike. Sedan Thörne återvänt till Sverige 1886 målade han huvudsakligen i sina östgötska hemtrakter, men han reste också mycket inom landet. Utanför hembyg den tycks han ha vistats mest i Bergslagen, Småland och Roslagen, men vid något tillfälle reste han ända upp till Lappland. Alfred Thörne var medlem av Svenska Konstnärernas Förening och med dem utställde han flitigt runt om i Sverige. Han deltog även i internationella utställningar som nordiska konst- och industriutställningen i Köpenhamn 1888 och

World's Columbian Exposition i Chicago 1893. Av bevarade utställningskataloger framgår att Thörne var produktiv och att han sällan målade annat än landskap. Av titlarna att döma var namnet på den avbildade platsen viktigare än att beskriva vad som utspelade sig i målningarna. Detta är i och för sig logiskt, eftersom Thörnes landskap oftast är folktomma; när de avslöjar mänsklig närvaro är figurerna oftast mycket små och återgivna som staffage. Typisk för Alfred Thörnes måleri är den detaljrikedom med vilken han återger naturen i sina målningar. Han tycks ha haft en uttalad förkärlek för sommaren och dess grönska som motiv och Metande pojke är inget undantag. Den omgivande växtligheten kring den stilla sjön är saftigt grön och trädens bladverk avtecknar sig skirt mot himlen. Det är lätt att föreställa sig den tystnad som omger pojken som står barfota på det samlade träbråtet vid strandkanten. Det blir ett närmast romantiskt anslag med den lilla figuren i det omslutande och storslagna sommarlandskapet. (CEÖ/CN)

17

16

MOSSE STOOPENDAAL 1901–1948 Sverige

Olja på duk, 65,5 x 86 cm, signerad och daterad MOSSE STOOPENDAAL 1940. A tergo på duken med hand skriven påskrift: ”MOSSE STOOPENDAAL 1940 ”LYFTANDE GRÄSÄNDER””. LYFTANDE GRÄSÄNDER

Mosse Stoopendaal var son till konstnärsparet Georg Stoopendaal och Anna Janzon och fick på så sätt en uppväxt präglad av konstnärlig verksamhet. Han fick tidigt handledning av fadern och ägnade sig därefter främst åt realistiska djur- och landskaps målningar, inspirerade av den högt beundrade före gångaren Bruno Liljefors. Liksom sin förebild hade Stoopendaal mycket goda zoologiska kunskaper och i hans bästa verk återges djuren måleriskt, detaljrikt och noggrant. I sin ungdom arbetade han med fågelmotiv i akvarell som sedan publicerades som illustrationer i zoo logiska verk. Som fri konstnär ställde han ut bland annat på Valands i Göteborg 1921, i Stockholm 1924 och i Malmö 1933.

I denna stämningsfulla målning har konstnären avbildat en grupp om fyra gräsänder som just lösgör sig från ett utsnitt av naturen, där himlen, vattenspeglingarna och den friska grönskan bland vassen bildar en skimrande helhet. Alltsedan unga år hade Stoopendaal ägnat sig åt avbildandet av fåglar – en motivkrets som tillhör hans allra mest uppskattade. Här har han dessutom lagt ner stor möda på att trovärdigt återge fåglarna i flykten, exakt i det ögonblick de lyfter. Detta rörelsemoment är svårt att fånga med färg och pensel, och bär tydligt vittnesbörd om Stoopendaals positiva utveckling i såväl tekniskt som måleriskt hänseende. (ceö)

19

18

1860–1939 Sverige BRUNO LILJEFORS

Olja på duk, 68 x 100 cm, signerad och daterad Bruno Liljefors 1920. Påskrift a tergo på kilramen: ”N. 1286 40”. EJDRAR PÅ SKÄR

Efter att tidigare mest ha intresserat sig för sko gens och slättens djur upptäckte Bruno Liljefors vid mitten av 1890-talet tjusningen i skärgårdens natur och fauna. Det var hans vid den tiden ny väckta intresse för skildrandet av vatten som 1894 fått honom att ansluta sig till några kamrater som bildat en konstnärskoloni på Östra Lagnö. Vistel sen där kom att bli startskottet för Liljefors fasci nation för sjöfåglar, och sedan han väl lärt känna Stockholmsarkipelagens speciella särart fick han en rad nya favoritmotiv. Ett av dem var gudingar och ådor som vilar eller simmar bland kobbar och skär. Ofta avbildade han fåglarna omgivna av skumman de bränningar och stämningsfullt rodnande himlar, men ibland kröp han närmare motivet, så att hori sonten uteslöts och betraktarens fokus lades helt och hållet på fåglarnas kroppar och deras rörelser över klipphällarna. Ett av de mest kända exemplen på Liljefors ej dermotiv är den monumentala (118 x 313 cm) Ejd rar på skäret som bankiren och konstsamlaren Ernst Thiel inköpte 1907 till sitt nyuppförda residens och konstgalleri på Kgl. Djurgården i Stockholm. Den målningen hade då redan föregåtts av flera liknande, mindre verk vilka man ytterst kunnat

härleda tillbaka till en kolteckning från 1898. Med teckningen som grund varierade Liljefors sedan motivets perspektiv, väderlek, tidpunkt på dygnet och inte minst fåglarnas antal och inbördes positio ner, så att varje målning erbjöd betraktaren en helt ny naturupplevelse. Ejdermotiven följde konstnären under hela hans liv och speglar kontinuerligt hans stilistiska utveckling. Vår Ejdrar på skär är utförd 1920 och föreställer ett ensamt ejderpar simmandes framför en kal kob be. Tidpunkten på dygnet är svårbestämbar, men luftens violetta nyans antyder en viss rodnad på himlen. Havet är lugnt med endast små krusningar på ytan, i vilka det svaga dagsljuset reflekteras i en mängd olika blå skiftningar. Gudingens vita fjäder dräkt kontrasterar skarpt mot allt det lysande blå, medan ådans mer beskedliga brungrå teckning går ton i ton-i-ton med kobben i fonden. Märk också vilken omsorg konstnären ägnat åt ådans placering i bilden. Hennes ovala, litet hukande kropp återspeg lar kobbens form och ger balans åt kompositionen. Det är en fridfull målning, som utan stora åthävor förmedlar ett starkt och levande intryck av Stock holms skärgård. (CEÖ)

21

20

1853–1919 Sverige CARL LARSSON

AFTONRODNAD Akvarell och gouache, 56 x 77,5 cm, signerad och daterad C. Larsson 1887.

Liksom flera av sina samtida kollegor hyste Carl Larsson en särskild vurm för 1700-talet. Intresset kan skönjas på flera sätt. Exempelvis inredde han gärna sina ateljéer och sina hem med möbler i ro koko och gustaviansk stil, om än blandade med hemvävda trasmattor, gammaldags krukväxter och färgstarka textilier på det typiskt larssonska sätt som utmärker hans och hustru Karins (f. Bergöö) interiörskapande. Även Larssons måleri bär emel lanåt tydliga spår av hans fascination för 1700-talet. I ett flertal figurmålningar har han låtit modellerna ikläda sig dräkter av 1700-talssnitt. Mer påtagligt manifesterades Larssons intresse för epoken i sam band med uppdraget att vid 1890-talets mitt förse Nationalmuseums trapphall med fresker med mo tiv ur museets historia. Då fick han anledning att i detalj studera 1700-talets dräktskick, eftersom han bland annat framställde drottning Lovisa Ulrika, Carl Gustaf Tessin, Gustav III och Carl Michael Bellman. Akvarellen Aftonrodnad knyter på sätt och vis an till Carl Larssons intresse för historiserande stilar och motiv. När Carl Larsson målade Aftonrodnad var han sedan två år tillbaka i Sverige, efter att ha tillbring at större delen av perioden 1877-1885 i Frankrike. Närmast kom han från byn Grez-sur-Loing, där han sommaren 1882 lärt känna Karin. Det var också där som det unga paret först bildade gemen samt bo och det var där som båda började måla i den friska, franska friluftsstil som i svensk konst historia kommit att förknippas så starkt med just Grez-sur-Loing. I Aftonrodnad dröjer sig Carl Lars son onekligen kvar i Grez-stilen, men platsen för motivet är inte längre den lilla franska byn, utan

badorten Apelviken utanför Varberg på den svens ka Västkusten. Under åren 1886-88 och 1891-93 ar betade Larsson periodvis som vikarierande lärare, huvudlärare och till och med rektor vid Valands konstskola i Göteborg. Under de perioderna bodde han, Karin och barnen på olika adresser, bland an nat i Göteborg och på Marstrand, men sommaren 1887 hyrde de ett litet hus vid Apelviken. I ett på tagligt franskt manér och med lätt och säker hand skildrar han här sin kärlek till de idylliska husen, med sina små stenmursomgärdade trädgårdar och vildvuxna blomstertäppor, som påminde så mycket om de franska byar han alltid trivts så bra i. (ceö)

PROVENIENS Göteborgs Konstförening Skeppsredare Anders Smith, Stockholm Svensk privatsamling.

UTSTÄLLD Valandhuset, Göteborg, Konstnärsförbundets ut ställning, 1 sep−31 okt 1887, kat nr 80; Nationalmuseum, Stockholm, Opponenterna av 1885 - Utställning till sextioårsminnet av det första moderna genombrottet i svensk konst, 16 mar−16 maj 1945, kat nr 312;Liljevalchs konsthall, Stock holm, Carl Larsson 100 år - Minnesutställning , 1953, kat nr 95 (med titeln Aftonrodnad på flickans kind );- Fondation de l'Hermitage, Lausanne, Schweiz, Im pressions du Nord: la peinture scandinave 1800-1915, 27 jan− 22 maj 2005 (med titeln Paysage avec figures ).

23

22

ALLAN ÖSTERLIND 1855−1938 Sverige

INTERIÖR MED FLICKAVID FÖNSTER Olja på duk, 61,5 x 50 cm, signerad Osterlind.

Efter att ha studerat vid Konstakademien i Stock holm åren 1874-76 reste Allan Österlind 1877 till Paris, där han blev elev till skulptören P J Cavalier vid École des Beaux Arts. Med undantag för studie resor till Italien och Spanien samt sporadiska be sök i hemlandet förblev Österlind sedan verksam i Frankrike ända fram till sin död. Från början arbe tade han som skulptör, men med tiden övergick han alltmer till måleriet. År 1879 gifte sig Österlind med fransyskan Eugé nie Carré. Därefter satsade han helhjärtat på en kar riär i sitt nya hemland. Framgångarna kom snabbt och redan året efter sitt giftermål antogs han för första gången till Parissalongen. Han deltog sedan flitigt i de stora salongerna i huvudstaden och på Världsutställningen 1889 förärades han en silver medalj. Karriären kröntes på bästa tänkbara sätt med den fina ordensutmärkelsen Hederslegionen. Sin snabba förfranskning till trots släppte Öster lind aldrig helt kontakten med Sverige. Han sym patiserade med opponentrörelsen och hösten 1885 deltog han i deras andra utställning, ”Opponen ternas utställning” i Blanches konstsalong i Stock holm. Året därpå anslöt han sig även till det nybil dade Konstnärsförbundet. Österlinds engagemang i opponentrörelsen hade troligtvis visst samband med hans nära vänskap med dess grundare, Ernst Josephson. Både Österlind och Josephson kom att intressera sig för parapsykologi och ockultism. Det

låg i tiden att ägna sig åt drömtydning, hypnos, se anser och liknande spiritistiska fenomen; något som senare kom att bli en viktig grogrund för symbo listiska strömningar i konsten. Österlind hörde till dem som var tidigt ute, men i motsats till många andra tappade han snart intresset för det ockulta. Med undantag för några få utpräglat symbolistiska sagomotiv utförda kring sekelskiftet 1900 förblev han i stort sett naturalist livet igenom. Interiör med flicka vid fönster är ett representa tivt exempel på Allan Österlinds konstnärskap. Målningen är utförd i sann friluftsanda, med det flimrande ljuset och de blå skuggorna som viktiga bildkomponenter. Motivet utgörs av en ung, vacker flicka som handarbetar i ljuset från ett öppet föns ter. Det råder en familjär och rofylld stämning över bilden, och man frestas att intala sig att det är en nära familjemedlem som konstnären har avbildat. Pelargonen som står på fönsterblecket bidrar till hemtrevnaden, och den ljusa och milda färgskalan förstärker känslan av stillhet och lugn. Vi vet inte exakt var bilden är målad, men de rappade husen med sina spetsiga tak som skymtar genom det öpp na fönstret känns omisskännligen franska. Det är en sympatisk och tilltalande skildring av vardagsli vet i en fransk landsortsby, så som det tolkats genom en känslig skandinavs målaröga. (CEÖ)

25

24

ANNA GARDELL-ERICSON 1853– 1939 Sverige

PROMENAD LÄNGS KAJEN, MARSTRAND Akvarell, 34 x 50 cm, signerad Anna Gardell-Ericson.

Anna Gardell föddes i Visby, där hon växte upp i en familj med starka konst- och musikintressen. Som femtonåring skickades hon, efter att ha visat begåvning för såväl pianospel som för teckning, till Schweiz där hon skrevs in både vid musikkonserva toriet och vid en konstskola. Snart nog tog konst intresset överhanden och hon flyttade tillbaka till Sverige för att fortsätta sina studier vid Konstaka demien i Stockholm. Där kom hon att specialisera sig på landskapsmåleri och hon utvecklades snabbt till en synnerligen skicklig akvarellist. När hon se dan i likhet med de flesta av hennes studiekamra ter reste vidare till Frankrike för att fortbilda sig, blev Camille Corot och Charles-François Daubigny hennes största förebilder. Liksom de strävade hon efter att arbeta i en realistisk stil, men med frilufts måleriets tekniker. Anna Gardell-Ericson målade på många olika platser längs den svenska Västkusten, men utgångs punkten var oftast Marstrand, där hon och maken regelbundet vistades om somrarna från 1890-talet och långt in på 1920-talet. I den lätta, känsliga ak varellen Promenad längs kajen, Marstrand har hon fångat essensen av det idylliska fiskeläget där allt kretsade kring havet, klipporna och det sociala li vet med bad- och societetshus, som i konstnärens samtid stod i centrum för nöjeslivet på Marstrand.

Gardell-Ericsons akvareller har ofta en stark prägel av ett sällsamt silverdis och oavsett vilken tidpunkt på dygnet som skildras kännetecknas de av en mjuk och säker ljusbehandling. Promenad längs kajen, Marstrand är på det viset mycket typisk för konstnä ren. I Marstrand vistades hon ofta vid kajerna och målade fiskebåtarna som låg förtöjda där. I denna bild råder en ovedersägligt harmonisk stämning, likt ett vykort. Längs kajen promenerar söndagsklädda kvinnor i tidstypiskt voluminösa hattar och ett barn i sjömanskrage och halmhatt. Det som kommer till uttryck här är också de två verkligheterna som ex isterar sida vid sida: den ursprungliga fiskebefolk ningens tillvaro samt den ditresta borgerlighetens njutningsfulla fritid. I all sin pittoreska charm visar akvarellen hur de tillsammans befolkar denna Bohusläns pärla. Det skickliga utförandet i den ofördröjliga akvarelltekniken lämnar inget övrigt att önska: vattnet skimrar i den nordiska sommar ljuset där varenda ljuspunkt repeterar sig som långa dallrande spiraler. Gardell-Ericsons tekniska kvali teter förenar sig här med lärdomarna från tiden i Frankrike, som i många avseenden var genklanger från det friluftsmåleri som praktiserades av Corot, Daubigny och Barbizonskolan. (kj)

27

26

1853 – 1939 Sverige ANNA GARDELL-ERICSON

FLICKAVID STRANDKANTEN

Akvarell, 44 x 24 cm. Signerad Anna Gardell Ericson.

Anna Gardell-Ericson föddes i Visby men flyttade redan som ung till Schweiz för att studera konst. I Stockholm fortsatte hon sedan studierna vid Kon stakademien där hon specialiserade sig på land skapsmåleri. Hennes konstnärliga talang upptäcktes tidigt och speciellt var hon skicklig som akvarellist. Under studietiden i Frankrike var hennes största förebilder Corot och Daubigny och hennes måleri väckte stor beundran. En gallerist vid namn Goupil erbjöd henne en utställning samt en regelbunden månadsbetalning på 1000 francs. Hennes franska måleri följde alla friluftsmåleriets ideal och hon spåddes en lysande framtid. I Paris träffade hon må laren Johan Ericson som hon senare gifte sig med. Tillsammans reste de hem till Sverige och slog sig ner i Göteborg när koleraepidemin blev hotande i Paris. Makarna ställde flera gånger ut tillsammans och levde ett angenämt liv i Göteborg även om Anna

Gardell-Ericson till en början hade svårt att se skön heten i det bohuslänska landskapet med dess kala klippor. Anna som var uppvuxen på Gotland var snarare van vid skogsbeklädda holmar som såg mju kare ut i landskapet än dessa kala kantiga holmar.­ Hennes motiv var oftast hämtade från Gotland eller Marstrand. Själv skrev hon: ”Om somrarna var vi för det mesta i Marstand, men vi besökte också Visby … Vi lärde oss sätta värde på den bohuslänska naturen, och fiskelägena med sina stämningsfulla dagrar och miljö har alltid lockat våra ögon och vår känsla”. I Marstrand vistades hon ofta vid kajerna och målade fiskebåtarna som låg förtöjda där. Hen nes målningar har ofta en stark prägel av ett mjukt silverdis och kännetecknas av det mjuka ljuset. Den na idylliska målning, med sin härliga och lätta ko lorit uppvisar en svensk sommardag mot kvällning när den är som vackrast.

29

28

1853−1928 Finland MARIA WIIK

POJKE (KALLE) PÅ STRANDEN Akvarell, 34,5 x 26,5 cm, signerad M. Wiik samt med dedikation: ”Till Ib från tant Ma”. Utförd 1901.

Maria Wiik var en av Finlands mest framträdan de kvinnliga målare på det sena 1800-talet. Hon utbildade sig under flera år vid Académie Julian i Paris och fick sitt konstnärliga genombrott på Parissalongen 1880 med flickporträttet Marietta , som är typiskt för dåtidens realistiska ideal. Under återstoden av decenniet vistades Wiik omväxlan de i Frankrike, där hon tog starka intryck av den framstående målaren Jules Bastien-Lepage, och i Finland. Besöken i hemlandet gjordes framför allt sommartid, och då målade hon gärna i Helsingfors och dess lantliga omgivningar. Efter att ha levt huvudsakligen i franska miljöer under mer än ett decennium drog sig Maria Wiik i början av 1890-talet tillbaka till Helsingfors och det skulle dröja ända till 1905 innan hon på nytt besökte Paris. Under denna tid var hon en mycket efterfrågad porträttmålare och hon utförde ett stort antal beställningsuppdrag för såväl privatpersoner som företag, organisationer och myndigheter. Be ställningsporträtten målades huvudsakligen vinter tid i Helsinforsateljén, medan sommarmånaderna liksom tidigare tillbringades på landsbygden. Där kunde hon koppla av med att måla det som för till fället roade och tilltalade henne. Pojke (Kalle) på stranden är ett fint exempel på de arbeten Maria Wiik utförde under dessa kravlösa, lustbetonade finska somrar. Akvarellen målades under en vistelse på Åland 1901. Wiik arbetade då fortfarande i naturalistisk anda, präglad som hon var av sin franska skolning. Även om lätta symbo listiska drag emellanåt lyser igenom i hennes pro duktion från tiden kring sekelskiftet 1900 är i stort

sett hela hennes livsverk genomsyrat av den rustika, lantligt präglade realism som förespråkades av de franska friluftsmålarna. Akvarellen är förlagan till oljemålningen Pojke på stranden , daterad 1901. Till skillnad från oljemålningen har akvarellen getts en titel som namnger den lille pojken: Kalle. Man kän ner inte till hans efternamn, men den handskrivna dedikationen ”Till Ib från tant Ma” gör det högst sannolikt att han, eller möjligen hans föräldrar, var nära bekanta till konstnären. (CEÖ) PROVENIENS Prinsessan Mirza Riza Khan Arfa, Monaco (född Elsa Lindberg, 1874-1943). Elsa var dotter till Ma ria Wiiks syster Emilia Wiik, gift Lindberg (1844 1926); Sylvie Bonneau (enligt Katerma, 1954). Sylvie Bon neau var prinsparet Riza Khan Arfas dotter (född Fatma Khan). I fru Bonneaus samling ingick ett flertal förstudier till berömda målningar av Maria Wiik, bl a Marietta och porträttet av Elsa Lindberg, som barn.; Privat samling genom arv inom konstnärens familj LITTERATUR Pia Katerma, Maria Wiik: 98 kuvaa , Helsingfors 1954, listad i verkförteckningen, s 191, som kat nr 325 (med titeln Poika (Kalle) rannala ). Jämför även oljemålningen Pojke på stranden ( Poika rannala , Katerma nr 324), såld genom Bukowskis i Helsingfors’ Jubileumsauktion 11 december 2004, kat nr 137.

31

30

33

32

ANNA PALM DE ROSA 1859–1924 Sverige

Akvarell, 17,5 x 52 cm, signerad Anna Palm de Rosa. VY FRÅN STRÖMGATAN MOT SLOTTET OCH BLASIEHOLMEN

När denna vy målades var konstnären inte längre bosatt i Stockholm. På nyåret 1895/96 hade Anna Palm nämligen lämnat en mycket lukrativ karriär i Sverige, för att tillbringa resten av sitt liv utom lands. År 1901 gifte hon sig med en italiensk offi cer, Alfredo de Rosa, vars efternamn hon därefter kom att använda, såväl privat som i sina konstnärs signaturer. Att Anna Palm inte var kvar i Sverige hindrade henne dock ingalunda från att fortsätta att måla sina älskade och synnerligen efterfrågade Stock holmsmotiv. För att inte stagnera i sitt arbete – och för att slippa måla rena kopior på tidigare arbeten – var hon mycket noga med att kontinuerligt hålla sig uppdaterad om stadens utveckling. Det gjorde hon genom att hålla tät kontakt med kunder, släkt och vänner därhemma, vilka bland annat såg till att till sända henne aktuella bilder, exempelvis vykort, som visade hur Stockholm förändrades. I denna panoramavy har Anna Palm de Rosa återgivit staden från en vinkel som hon utnyttjat i flera tidigare målningar från 1890-talet: kajen nedanför Kungsträdgården och Karl XII:s torg. Härifrån erbjuds en vidsträckt utsikt både mot Gamla stan med det Kungliga slottet och mot Bla sieholmen med Grand Hotel och Nationalmuseum.

Hon har också, som så ofta, fått med Norrströms breda vattenspegel och den livliga båt- och person trafiken längs kajerna runtomkring: vi ser ångbåtar, hästdroskor och en blå omnibuss som färdas längs rälsen som dragits mitt i gatan. Men i just denna målning bör vi särskilt lägga märke till en mycket intressant förändring i stadsbilden, som samtidigt blir en omisskännlig tidsmarkör: automobilen som kommer körandes längs Strömgatan i målningens nedre vänstra hörn. Sådana torde Anna Palm i verk ligheten aldrig ha sett i sin hemstad. De allra för sta automobilerna lär ha dykt upp på Stockholms gator först omkring år 1900. I bilden ser bilen ut att stå stilla, men i jämförelse med de traditionella fortskaffningsmedlen ansågs den nog ha farit fram i svindlande hastighet. På den tiden fanns ännu ing en officiell hastighetsbegränsning för automobiler, men polisen ansåg att man inte skulle köra fortare än ”skritt”, det vill säga cirka 6 km per timme. Man fick inte köra ”i sken”, vilket Henning Forslund en ligt en gammal tidningsartikel gjorde den 26 maj år 1900 på Strandvägen, när han var på väg hem från en lunch på Riche. Forslund lär därmed att fått den allra första dokumenterade fortkörningsboten i vår svenska huvudstad. (CEÖ)

35

34

1859–1924 Sverige ANNA PALM DE ROSA

STOCKHOLM FRÅN SKEPPSHOLMEN

Akvarell, gouache och täckvitt, 21 x 36 cm, signerad Anna Palm. Stockholm från Skeppsholmen. Utförd i början av 1890-talet.

I denna ovanligt livfulla akvarell har Anna Palm fångat in många roliga och intressanta detaljer. Hon har tagit sin utgångspunkt strax intill Skeppsholms brons östra fäste och vänder därifrån blicken norrut in mot Kungsträdgården och Norrmalm. Närmast henne, och därmed också närmast betraktaren, vi lar Nationalmuseums tunga byggnadskropp. Vi ser den östra gaveln, men också den utskjutande södra portiken där museets huvudingång är belägen. Bak om den ligger Blasieholmens ståtliga praktbyggna der på rad: Bolinderska palatset, Grand Hotel, Fer senska palatset och slutligen det Palmeska huset vid Kungsträdgårdsgatan. Vänder vi blicken åt andra hållet och börjar från vänster kan vi enkelt identifiera tornet på Klara kyrka. Vi känner också igen den då ännu vitstrukna Jakobs kyrka och Kungsträdgårdens lummiga grön ska. Men däremellan har Anna Palm också återgivit några intressanta byggnader som idag inte längre finns med i stadsbilden. Den ljusa fastigheten di rekt till vänster om Klara kyrka är Hotell Rydberg (1857-1914), vars eleganta bar var ett legendariskt

vattenhål för tidens intellektuella. Intill Hotell Rydberg reser sig ännu Gustav III:s gamla opera hus med dess otympliga bakre tillbyggnad. Gamla operan revs 1892, varför vi förstår att målningen måste ha tillkommit senast det året. Det var vid ti den omkring 1889-90 som Anna Palm övergick till att huvudsakligen måla i akvarell, från att tidigare även ha arbetat i olja. Det vi ser här är ett tidigt och synnerligen fint exempel på hur väl hon behärska de akvarellmediet. Genom att variera förhållandet mellan färgpigment och vattenmängd i en och sam ma målning fick hon fram många fina och rikt va rierade effekter: Nationalmuseums tjocka väggar är ogenomträngliga medan vattnet känns transparent; där molnen drar fram som lätta skyar är röken från de många fartygen tät och kompakt. I just denna målning kan man också imponeras av hur konst nären har lyckats balansera den i grunden ganska ojämna kompositionen genom att låta tre svävande måsar bilda motvikt till den bastanta museibyggna den i bildens högra halva. (CEÖ)

37

36

CARL WILHELMSON 1866 – 1928 Sverige

Olja på pannå, 23 x 33 cm, signerad C. Wilhelmson. A tergo på duken numrerad 226 samt påbörjad landskapsstudie. BÅTARVID KAJ

Bohuskustens karga natur och enkla befolkning kom att utgöra en livslång kärlek för Carl Wilhelm son och den präglade hela hans konstnärskap. Han växte upp i en tid som innebar omvälvande föränd ringar i den fattiga fiskarbefolkningens sekelgamla arbetssätt och levnadsförhållanden. Wilhelmsons måleri blev som en respektfull hyllning av urgamla levnadssätt och traditioner i hans hembygd. Wilhelmson utbildade sig tidigt till litograf och studerade vid Valands målarskola i Göteborg. Den största betydelsen för hans konstnärliga utveckling fick dock åren han tillbringade i Paris under större delen av 1890-talet. Vid denna tid skedde en för skjutning från de ljusa och frimodiga ögonblicks skildringarna i 1880-talets friluftsmåleri, mot en själslig fördjupning. Wilhelmsons sakligt metodiska arbetssätt, som han tillskansat sig som litograf och som hela tiden drev honom att studera verkligheten, förde honom till de franska realister som skildrade Atlantkustens små fiskelägen och huvudstadens arbetsliv. Deras huvudintresse var studiet av luften och ljuset. Mot slutet av 1890-talet återvände Wil

helmson till Sverige. Frånvaron under åren i Paris tycks då ha skärpt hans blick för allt som känneteck nade hans gamla hembygd. När Carl Wilhelmson efter sekelskiftet 1900 återkom till motiv från Bohuskusten var det med en annorlunda teknik och penselföring än den har lärt och studerat i ungdomen. Nu strävade han efter en starkare lyskraft i sina målningar och en tydligare upplösning av formen. Klarast kommer detta till ut tryck i hans mindre, mer spontant målade arbeten som han ofta utförde på träpannå. Båtar vid kaj , som kompositionsmässigt befinner sig nära Nationalmu seums akvarell Fiskebåtar (NMH 101) är ett talande exempel på den riktning Wilhelmsons måleri tagit. Motivet, som skildrar fiskebåtarna stilla förankra de invid sin kaj, är likaledes typiskt för perioden; den svenska sommarkvällens glasklara och svala ljus är ett av de ämnen som konstnären oftast och mest framgångsrikt då skildrade. Carl Wilhelmsons må leri tillhör de mest säregna och fullgångna företeel serna i modern svensk kultur. (KJ)

39

38

AXEL SJÖBERG 1866–1950 Sverige

BYN I MÅNSKEN

Akvarell, gouache och pastellkrita, 52 x 72 cm, signerad och daterad Axel Sjöberg. 1912. Sandhamn.

Tack vare Konstnärsförbundets flitiga utställnings verksamhet fick Axel Sjöberg från och med sekel skiftet 1900 en viktig plattform att verka från. Hans konst var till att börja med starkt influerad av 1890-talets nationalromantiska stämningar, men blev med tiden allt mer expressionistisk. Re dan 1889 hade Sjöberg genom sitt arbete fått till fälle att besöka Världsutställningen i Paris, där han mötte Jean Françoise Millets realistisk-symbolistis ka måleri. Det gjorde starkt intryck på honom och inspirerade till ett antal målningar med arbetande bönder som motiv. Som fri konstnär var Axel Sjöberg framför allt landskapsmålare. Sina motiv hämtade han huvud sakligen i den svenska fjällvärlden och i Stockholms skärgård. Fjällen hade han lärt sig att älska efter att konstmecenaten Hjalmar Lundbohm 1916 be ställt en lappländsk panoramamålning till Kiruna stadshus av honom. Senare återvände han periodvis gärna till Lappland för att måla, i synnerhet under 1910- och 30-talen. Men ännu starkare förknippa de med Axel Sjöbergs konstnärskap än fjällmotiven är hans inkännande skärgårdsskildringar. Redan som barn hade han stiftat bekantskap med Rosla gens skärgårdsnatur, där hans mor hade sina rötter. Som vuxen vistades han från 1896 långa perioder på Långviksskär utanför Nämndö; först som hyresgäst och tio år senare i eget hus. Olyckliga omständig heter gjorde att han 1910 tvingades sälja huset, men 1919 återkom han dit och byggde sig då en separat ateljé som han kom att nyttja i närmare 25 år. Sommaren 1912 – samma år som Axel Sjöberg målade Byn i månsken – pågick den stora Sonder

bund-utställningen i Köln 1912, där konstpubliken kom i kontakt med några av de mest inflytelserika postimpressionisterna: Vincent van Gogh, Paul Cézanne, Paul Gauguin och Edvard Munch. Även Sjöberg tog intryck av dessa, och särskilt van Gogh skulle för en tid framåt lämna tydliga spår i Sjöbergs teknik och penselföring. Det märks inte minst i denna akvarell, där himlen tycks vibrera i ett gnist rande, nästan självlysande spektrum av ljusgröna absinttoner. Resten av Byn i månsken är målad på ett tämli gen konventionellt sätt. Motivet utgörs av en liten klunga av hus – eller möjligen en mindre by – på västra sidan av Sandön i Stockholms skärgård. Byn tycks bestå av ett bostadshus, en ladugårdsbyggnad, en hölada och några små sjöbodar närmast vattnet. Husens placering och funktion speglar de bofasta invånarnas hårda levnadsvillkor. För att klara sin försörjning och kunna framleva sina liv i utskär gården måste de vara både bönder och fiskare och de var ständigt utsatta för naturens nycker. Samti digt ger bilden av den sömniga lilla skärgårdsbyn intryck av att vara en ren och skär idyll. Det är lätt att föreställa sig att den typen av miljöer hade en särskild dragningskraft på Axel Sjöberg. Året efter, 1913, införskaffade han själv en tomt på Sandhamn. Mot 1910-talets slut byggde han sig ett eget hus där, och Sandön skulle därefter förbli hans fasta punkt i skärgården. Idag står Carl Eldhs porträttskulptur från 1909 av vännen Sjöberg framför Sandhamns Värdshus till minne av hans uppskattade verksam het på ön. (ceö)

41

40

1879–1963 Sverige OSKAR BERGMAN

FRÅN SÖDER-MÖJA

Akvarell, 17 x 12 cm, signerad OSKAR BERGMAN.

Oskar Bergman växte upp under knappa förhållan den på Östermalm i Stockholm och försörjde sig i unga år som springpojke. Så småningom fick han börja vid Tekniska skolan och på kvällarna tog han lektioner i teckning av Anders Forsberg. Som må lare var han autodidakt, och då han på lediga stun der besökte Nationalmuseum fäste han sig särskilt vid de romantiska landskapsmålarna, som Marcus Larsson och Edvard Bergh, insåg han ganska snart att hans egen styrka låg i att detaljerat återge na turen. Med tiden fick Bergman en viktig mecenat i bankiren Ernst Thiel, som köpte flera av hans ung domsverk och bistod honom i att tro på sig själv. Hans första stora, offentliga erkännande kom 1915 då han tilldelades en guldmedalj på den internatio nella konstutställningen i San Francisco. Under de följande åren nådde han allt större popularitet för sina dekorativa och synnerligen detaljerade land skapsbilder, ofta utförda i akvarell i litet format och med fin pensel. Motiven fann han på många skilda platser, bland annat i Stockholms skärgård, Salt sjöbaden, Skåne, Visby och längs Gotlands kuster. Människor förekommer endast undantagsvis i hans motiv. I stället skildras skog, enstaka träd, vägar, fält och vatten under olika årstider liksom vilda blommor, pittoreska stadsmotiv och skärgården. Oskar Bergman har vunnit berömmelse som den

svenska naturidyllens målarpoet med sina mål ningar av den svenska landskapet i klara färger och skimrande ljus. Från Söder-Möja är en skildring av det stockholmska skärgårdslandskapet i allmänhet och ön Södermöja i synnerhet. Ön är belägen, som namnet antyder, söder om den större ön Möja i yt terskärgården. Växtligheten präglas av vildvuxen granskog med inslag av tall, ek, al, björk och en, men i det aktuella verket har Bergman vänt blicken utåt havet. Där syns ett par kobbar bevuxna med ensta ka träd hukande under en blekgrå himmel och sjön har antagit stålblåa nyanser som förklingar i vitt där vattnet möter himlen. I flödande teknik och med skicklig hand återger Oskar Bergman den stillsamt behagliga vyn. Det lilla formatet till trots, är Berg mans miniatyrkonst färgklar och formfast. Sällan inkluderade han vare sig människor eller djur, även om man ser spår av människor i former av sjöbod, brygga och två små ekor. På sitt karaktäristiska ma nér lyckas Oskar Bergman skapa en återhållsamhet och en fridfullhet i anslaget. Tillsammans med de små ljusa blommorna i gräset intill sjöboden och det overkliga, nästan romantiska ljuset innesluter han Från Söder-Möja i ett känsloläge liknande ett flyk tigt, vackert minne; måhända en erinran om alla tusentals sommardagar som har varit och skall vara. (ME)

43

42

1879–1963 Sverige OSKAR BERGMAN

Akvarell på papper, 35 x 50 cm, signerad och daterad OSKAR BERGMAN 1924 Ormskär. SOMMAR PÅ ORMSKÄR

Oskar Bergman fann tidigt uppskattning för sitt måleri, trots att hans konstnärliga bakgrund egent ligen var ganska anspråkslös. I sena tonåren hade han arbetat en tid som målarlärling, parallellt med att han 1896–1900 deltog i Tekniska skolans kvälls kurser. Efter en kortare tids vistelse i Tyskland 1901 bestämde han sig för att lämna dekorationsmåleriet och eftersträva en konstnärskarriär. En förklaring till Oskar Bergmans framgång kan vara att han snabbt fann sitt eget uttryck i måleriet och konsekvent och målmedvetet höll fast vid det under sitt målarliv. Redan kring sekelskiftet 1900 fann Bergman en viktig vän och mecenat i bankiren och konstsamlaren Ernst Thiel. Av de ungdoms verk som denne förvärvade direkt av konstnären finns åtskilliga kvar i Thielska galleriets samling ar. Det var också Thiel som våren 1905 bekostade Bergmans första längre studieresa. Resan gick via Köpenhamn, Berlin och München till de italienska konststäderna Verona, Florens och Rom. På hem vägen besöktes även Paris. Full av nya intryck och inspiration debuterade Bergman på hösten samma år på Konstnärshuset i Stockholm, där han ställde ut tillsammans med bland andra Ivar Arosenius och Gerhard Henning. Utställningen innebar Berg mans egentliga genombrott och blev även försälj ningsmässigt en stor framgång för honom. Oskar Bergman var framför allt landskapsskildra re, även om folktomma stadsbilder också förekom mer. Hans måleri kännetecknas av fasta konturer och en säker linjeteckning, samtidigt som de präglas av en påtaglig skirhet och lätthet. Impressionister

nas och de tidiga modernisternas experiment med upplösta former och bjärta färger var ingenting för honom. Bergmans stil bygger på ett strikt iaktta gande och en naturalistisk grundsyn och motiven återges detaljrikt och precist, om än med en viss ide aliserande stilisering. Oftast föredrog han att arbeta i de snabba, lätta materialen akvarell och gouache. Då han använde sig av den segare oljefärgen är det som om han låtsades att även den var vattenbaserad: färgen applicerades i tunna, lätta, nästan genom skinliga lasyrer som låter duken lysa igenom så att upplevelsen av målningen blir ljus och skir. En naturtyp som tycks ha haft en speciell drag ningskraft på Bergman var Stockholms skärgård. Dit återvände han regelbundet under hela sitt liv; om inte alltid rent fysiskt så åtminstone motiviskt. Sandhamn, Blidö, Ljusterö med flera platser i havs bandet inspirerade till en rad ljusa sommarmotiv. I denna målning har Bergman hittat till Ormskär, i den norra delen av Stockholms ytterskärgård. I denna lilla skärgård är Ormskär med sin sparsam ma växtlighet själva huvudön och höjer sig ur havet med sina släta klipphällar. Oskar Bergman har må lat platsen en vacker och stilla sommardag då solen står högt på himlen. Vid horisonten sticker några buskar och trädformationer upp och bryter av mot den klarblåa himlen. Stenhällarna i förgrunden är täckta av strandvegetation i olika gröna nyanser med små, vita blommor som sticker upp ur moss- och grästuvorna. Vattnet som ringlar sig kring skä ren är vackert färgat i blått och turkos. (CEÖ/CN)

45

44