2025TidernasStilleben

I början av 1900-talet, under modernismens fram växt, började konstnärer som Paul Cézanne (1839 1906) och Pablo Picasso (1881-1973) att omdefiniera stilleben. Dessa konstnärer experimenterade med perspektiv och form, och skildrade objekt genom kubistiska och abstrakta tekniker. Stilleben blev ett sätt att dekonstruera verkligheten och uttrycka konstnärens inre syn på världen, snarare än en tro gen avbildning av objekt. Cézanne, i synnerhet, be traktades som en föregångare för modernistiska sti listiska skepnader genom sina radikala experiment med geometriska former i sina stilleben. Stillebenmåleri har länge varit ett centralt motiv även inom svensk konst. En av de tidigaste svens ka konstnärerna som representeras i utställningen Tidernas stilleben är Ivan Aguéli (1869–1917). Aguéli utforskade stilleben med inspiration från den fran ska symbolistiska rörelsen. Verket Nature morte (stilleben), målat omkring 1890 under hans tid som elev till Émile Bernard (1868-1941), kännetecknas av förenklade former och tydliga konturer. Aguéli såg stilleben som en gestisk konstform snarare än en avbildning av "död natur" och lyckades förmedla liv och rörelse även i de mest vardagliga objekten. Olle Hjortzberg (1872–1959) bidrog under mitten av 1900-talet till genren med sina blomsterstille ben. Efter en framgångsrik karriär som dekora tionsmålare och illustratör började han på 1940-ta let skapa färgstarka buketter, ofta med blommor från sin egen trädgård. I målningen Sommarblom mor i en kinesisk vas (1958) kombineras prästkragar, ringblommor och astrar med en elegant vas och en bakgrund där interiörens färger harmonierar med bukettens nyanser. Hjortzbergs skicklighet i att återge material och ljusreflektioner ger hans stille ben en realistisk och samtidigt poetisk dimension. Sigrid Hjertén (1885–1948), hade en av sina mest produktiva perioder mellan 1933 och 1935. Verket Rosa stilleben (Vattenkaraffinen) från 1934 visar en arrangerad men levande komposition med en vat tenkaraff, kanna, dricksglas och en blomsterbukett i en rosaröd vas. Den rosa färgtonen ger målningen

en känsla av värme och spontanitet, medan Hjertén skickligt återger de genomskinliga glasföremålen och vattnet i kannan. Isaac Grünewald (1889–1946) var en central figur inom den svenska konsthistorien. I verket Stilleben med anemoner i två vaser återges två små buketter av anemoner i blandade färger, arrangerade i vaser av olika material. Bakgrunden, som smälter samman med både blommorna och bordsskivan, skapar en intensiv röd färgyta uppblandad med grönt, vitt och svart. Denna livfulla färgpalett, kombinerad med vasernas svalare toner av blått och lila, ger målningen en dynamisk och harmonisk karaktär. Gunnar Löberg (1893–1950) skapade expressiva och färgstarka stilleben som väckte både fascina tion och myter. Löbergs målning, som Stillebens borden från 1936, visar en blandning av realism, surrealism och intuitiv upplevelse. Hilding Linnqvist (1891–1984), en pionjär inom den svenska naivismen, bidrog också till genren med sina blomsterstilleben. Verket Liljor från 1924 visar brandgula tigerliljor, gula solrosor och gulrö da tagetes arrangerade i en enkel brun keramikkru ka, ackompanjerade av en tom liten keramik-kanna. Med sin mörka bakgrund och detaljrika återgivning av varje blomma framhäver Linnqvist en känsla av både realism och poetisk skönhet. Hans kompo sitioner, ofta beskrivna som smycken av färg och form, förenar en naivistisk kärlek till tingens kost barhet med en genuin känsla för naturens estetik. Idag fortsätter stillebenmåleriet att vara en le vande och dynamisk genre. Samtida konstnärer utforskar genren genom nya medier och koncep tuella uttryck. Det är en genre som tillåter konst nären att inte bara undersöka föremålens materi ella aspekt utan även att ge dem djupare betydelser genom sammanhang, arrangemang och symbolik. Många samtida konstnärer använder stilleben för att reflektera över frågor om konsumtion, miljö och identitet, och genren fortsätter att vara ett kraft fullt verktyg för att utforska både det vardagliga och det exceptionella.

STILLEBEN � �

S tillebenmåleriet, en genre där livlösa objekt och vardagsföremål arrangeras och återges konstnärligt, har haft en lång och fascineran de historia. Från antiken till dagens samtida konst, har stilleben varit en central genre inom måleriet. Genrestilleben har utvecklats genom tiderna och speglat förändringar i både tekniska färdigheter och samhälleliga idéer, samtidigt som den fortsatt att erbjuda en djupdykning i föremålens symbolik och skönhet. Tidiga exempel på stilleben återfinns i antikens Egypten och Rom, där detaljerade avbildningar av vardagsföremål, mat och djur användes för att spegla både status och andlig symbolik. Dessa tidi ga konstverk reflekterade en intressant blandning av realism och idealisering, där föremål inte bara skildrades för sitt eget värde, utan också för den större betydelse de bar med sig. Under renässansen återvände stilleben som genre och utvecklades genom den ökade uppmärksamhe ten på realism och ljusbehandling. Konstnärer som Leonardo da Vinci (1452-1519) och Jan Brueghel den äldre (1568-1625) skapade verk där objektens textur och materialitet avbildades med en detalj rikedom som var ny för tiden. Under barocken blev stilleben, särskilt i Ne derländerna, en genre som kombinerade teknisk briljans med djupt symboliska och moralistiska undertoner. Vanitas-stilleben, där dödskallar, viss

na blommor och andra föremål förknippade med förgänglighet ofta förekom, blev en populär stil. Konstnärer som Alexander Coosemans (1629– 1689) använde stilleben för att påminna betrakta ren om livets flyktighet. I Coosemans verk, Stilleben med ostron och frukter ses ett arrangemang av föremål som representerar både livets njutningar och dess förgänglighet, där symbolik genom dödskallar och andra objekt bär på ett djupare filosofiskt budskap. Under 1800-talet förändrades stillebenmåleriet när romantiken lade mer vikt vid känslomässigt uttryck och det subjektiva. Blommor och andra naturliga element fick en mer poetisk och känslo mässig framtoning. Samtidigt började konstnärer som Johan Laurentz Jensen (1800–1856) under den danska guldåldern att utveckla en mer realistisk och vetenskaplig uppfattning av blomsterstilleben. Jensen, som var verksam som blomstermålare och känd för sin förmåga att fånga blomsters skönhet, skapade verk där blommor blev objekt för både es tetisk uppskattning och noggrant iakttagna detal jer. I Jensens målning Blommor i en korg (1855) ser vi ett vackert arrangemang av rosor och aurikler i en flätad korg, där konstnären genom sin skickli ga användning av ljus och skuggor skapar en djup effekt som framhäver blommornas livfullhet och prakt. Jensens arbete är typiskt för den dämpade, men samtidigt tekniskt sofistikerade, stil som kän netecknar den danska guldåldern.

7

6