Helmer Osslund: Älvens väg 2025

de länk genom hans konstnärskap oavsett geografisk plats. Målningarna äger en inneboende rytmik som för medlar en närmast meditativ stämning i motiv av älvens vår- och höstflod, växlingar mellan lugna sel, fors- och strömpartier. Flödet på senvintern med sitt låga vatten ställs i kontrast till fjällflodarnas kulmen några månader senare. Vattnets hastighet från fjäll till kust varierar från sakta mak under lågflöden till rusande fart vid vårflodar. Vi ser älvens landskap i Osslunds skildringar byta om från sommarens lugna färgskala och nyanser i gröna och blågröna toner till höstens komplementfärger. Konstnä ren ser till älven som mer än en källa för naturstudier och lyfter fram den som naturkraft, väsen och symbol. Osslund åtog sig många resor i den svenska fjällvärl den, men målade också gärna i områden där han satte ner sina bopålar. År 1898 hade han återkommit till Medelpad efter studier utomlands och började skildra landskapen kring vattendragen. Han bosatte sig först i Fränsta vid älven Ljungan, och kort därpå i Liden vid Indalsälven. Ångermanälven och dess utlopp blev ett populärt utflyktsmål för Osslund, inte minst bergen och fjordarna kring Nordingrå, mitt i Höga Kustens hjärta. Innan han slog sig ner i Norrland för gott gick han ett halvår på Konstnärsförbundets skola i Stockholm 1899, men lämnade skolan i protest efter Karl Nordströms kritik av hans djärva färganvändning och bestämde sig då för att helt gå sin egen väg utan fortsatta studier. Hans produktion är omfattande och lika varierande i form och färg som väderväxlingarna i landskapsmoti ven. Året runt och i alla väder tog sig Osslund an vyer från höga som låga utsiktspunkter. Det var just älvland skapet i Medelpad som blev hans primära studieobjekt vid återflytten till Norrland. Några av vyerna över Indalsälven lockade konstnären särskilt, då de återkom mer gång på gång i olika utföranden. Älvarna som fly ter fram mellan skogar och berg, ofta i en lugnare takt passar väl med den dekorativa verkan som Osslund ak tivt försökte uppnå. De dekorativa inslagen med sina ornamentala linjer som är framträdande i hans jugend inspirerade måleri avtar dock mot 1920-talet och ersätts med en grövre penselföring som kom att prägla hans senare verk.

Då Osslund 1915–23 var bosatt i Sollefteå, hämtade han sin motivkrets från området kring Faxälven, där han också uppförde en ateljé som blev familjens som marbostad. Om höstarna besökte han nästan årligen Lappland och målade från olika utsiktspunkter, bland annat från Lapporten. Hans målningar av Nämforsen i det ångermanländska landskapet mot slutet av 1910-ta let karakteriseras av en sammanhållen form med skif tande ytplan och böljande linjer av älven som flyter fram mellan niporna, de höga sandbankar som formats längs älvens kanter efter inlandsisens avsmältning då Ångermanälven och Faxälven ändrat lopp flera gånger. Kring Faxälvens mynning där Osslund gärna rörde sig, finns nipor av imponerande storlek, såsom Borgnipan och Svalnipan. Indalsälven får spela en central roll i naturens skåde spel genom Osslunds tolkningar och han låter betrakta ren förflytta sig likt vattnet i hans bildvärld, från plats till plats, från orörd natur till gårdar och bruk. Upp ströms, nedströms, längs älvens huvudled och biflöden, utforskade Osslund det transportmedel för människor och djur, som ju älven faktiskt är. Vid sidan av nipor och lugnt slingrande älvområden, målade han också de vil da forsarna, däribland Nämforsen, Roggforsen, ham marforsen och Fällforsen och ibland i närstudie av vatt net som slår och yr över stenar och klippformationer. Helmer Osslund, som bytte namn från Åslund efter en resa till Amerika som 20-åring, föddes i orten Kram fors i Tuna Socken. Efter studier vid Tekniska skolan i Stockholm påbörjade sin konstnärliga bana som pors linsmålare på Gustavsbergs porslinsfabrik vid 23 års ål der och fick därigenom möjligheten att resa till Paris för att studera internationella influenser i dekorationsmåle riet. Där stötte han på den av de franska impressionis terna och postimpressionisterna mycket uppskattade japonismen- en stilriktning som tog intryck av de sirligt utformade japanska träsnitten, Ukiyo-e, för västvärlden mest kända genom konstnärer som Hokusai och Hiroshige. I direkt översättning betyder Ukiyo-e ”bilder av den flytande världen” och härstammar från ett bud distiskt koncept där livets förgänglighet och det me ningslösa i jordiska fasthållanden betonas. Osslunds

älvmålningar kan sägas närma sig detta budskap då de belyser den svenska naturens system av älvar och vatten drag som livsgivande vener. Alltid i rörelse, ombytliga landskap och vatten som aldrig står stilla och som passe rar lika flyktigt som livet självt för att bidra till att nytt växer fram. Vidderna och de orörda älvarna påminner oss om naturens beständighet i kontrast mot människ ans korta jordeliv. Japonismen som stil tar sig uttryck i Osslunds mer jugendinspirerade verk där den dekorati va ytverkan blir påtaglig med skira molnformationer som tornar upp på landskapens himlar. En önskan om frihet i sitt konstnärliga utövande lockade Osslund till att säga upp sig från porslinsfabri ken 1893 och återvända till Paris det följande året för att studera på Académie Colarossi, och under en tid som elev för Paul Gauguin, vars tillämpningar av syntetis men i färgbehandling och teknik kom att fångas upp av Osslund och inlemmas i hans landskapsmåleri. Den färgteori och det formspråk som han hade lärt sig i sina studier under Gauguin kom att bli utmärkande för Oss lunds konstnärskap. Väl tillbaka i Sverige 1897 för att etablera sig som konstnär i hemlandet, vände han blick en mot den norrländska naturen för motiv som han fann lika spännande som Gauguin upplevde omgiv ningarna på de polynesiska öarna. I Frankrike hade Osslund lärt sig att utöva friluftsmåleriet och upptäckte smörpapperet som underlag då det användes oljat pap per i ateljéer och målarskolor för skissarbeten i Paris. Materialet underlättade arbetet med att måla direkt från naturen och Osslund kunde bege sig ut i det fria och förflytta sig från högsta utkiksplats till strandkant utan större besvär. Vid en fråga varför han målade på smörpapper svarade Osslund; ”Det är så billigt och fär gen får en större glans och genomskinlighet än på väv eller på trä. Jag målar på smörpapper helt enkelt för att det är så lätt att bära och glatt, penseln halkar riktigt över det. – Jag sätter fast en liten bit på en träpannå och målar det centrala stycket på tavlan, sedan bygger jag ut åt sidorna, uppåt och nedåt på nya papperstycken – tills det hela blir en tavla av det format jag önskar”. Hans friluftsmålningar är ofta små till formatet och målade med olja på smörpapper och då han ville skapa lite stör

re målningar i det fria, kunde han måla på flera ark för att sedan sammanfoga dem vid montering på pannå eller duk efteråt. För den saken skull övergav han inte att måla olja på duk även utomhus, men smörpapperet blev en kär kamrat på Osslunds målarstrapatser i natu ren. De transparenta egenskaperna hos smörpapperet skänkte också en alldeles unik lyster till målningarna. Outtröttligt strövande han genom kuperad natur i sökandet efter vyer och utsikter för att slå sig ner med sina målartillbehör, gärna för att skildra landskap vid tidpunkter då skiftningar skedde, såsom väderomslag eller årstidsförändring. Idogt arbetade han som en upp täckare i konstens tjänst och det berättas att han under en av sina utflykter för att fånga vyer i Lapplands öde marker höll på att svälta ihjäl i väntan på proviant. Likt älven som han målade, flyttade Osslund ständigt på sig, även om Norrland blev hans starka fäste. Mot slutet av sin bana slog han sig ner i Sundsvall 1923–30 och hade då börjat få känningar av nervsjukdomen Par kinsons, vilket påverkade hans val att tillbringa sina sis ta levnadsår i Stockholm. Hans verk kom att från mit ten av 1920-talet att bli alltmer förenklade i sina kompositioner, men fick däremot en allt intensivare lyskraft i pastos färgpåläggning som skänker en när mast skulptural verkan. Osslunds beständiga kärlek till det svenska älvlandskapet är tydlig genom Osslunds hela konstnärskap och hans experimenterande med materialytans begränsningar och färgernas möjligheter, visar en konstnär med ett brett register, i ständig jakt på nya utmaningar. (cn)

8

9